Jag surfar mycket runt på kalimera.se och planerar vår resa till Kreta. Jag har dessutom köpt en bok om vandring på Kreta och fått två böcker om blommor vid medelhavet. Älskar alla förberedelser och planerandet inför resor, det är en del av upplevelsen. Vi hoppas på fint väder och många nya intryck som man kan leva på länge. 

Just som jag här på bloggen nuddade vid ämnet värnplikt och huruvida den borde vara obligatorisk också för kvinnor ska nu detta diskuteras på radion imorgon. I en färsk doktorsavhandling framkommer nämligen att värnplikten är den vanligaste formen av diskriminering mot män, vilket jag nog är benägen att hålla med om. Tänk om situationen vore omvänd, d.v.s vi skulle leva i ett samhälle där värnpilikten enligt tradition var obligatorisk endast för kvinnor medan männen inte alls berördes, tror ni inte att detta då skulle stämplas som diskriminering och fullkomligt ohållbart? 

Som jag skrev tidigare har jag ingen klar åsikt i frågan, det är så många olika saker som man bör beakta när man ska bilda sej en åsikt. Jag vet dock med mej själv att jag är glad över att inte måste tjänstgöra och att jag sannolikt skulle hata det om ett beslut om att värnplikten blir obligatorisk också för kvinnor togs, men å andra sidan vet jag också att det är väldigt orättvist att alla förväntar sej att männen lägger sina liv on hold för att minst sex månader rycka in i milin. Det är inte bara privatliv som berörs (jag talar av gedigen erfarenhet) utan också studie- och arbetslivet. Pojkarna/männen som rycker in uppoffrar en hel del för att i ett halvt år göra något som de flesta tycker att är fullkomligt slöseri med tid. Hur kommer det sej att vi kvinnor inte "utsätts" för något motsvarande, och, framför allt, hur kommer det sej att männen inte opponerar och ifrågasätter mer än vad dom gör? Har kanske allt i grund och botten att göra med traditioner?

Min lösning på problemet har länge varit att göra värnpikten frivillig också för männen. Varför inte satsa i ordentlig utbildning för dem som har intresse? Då skulle vi ha ett försvar bestående av motiverade, seriösa och intresserade män. Jag är kanske naiv när jag tror att de flesta män trots att det är frivilligt skulle "fara till milin", och att man genom att göra så här endast skulle sålla bort de omotiverade? Jag vet inte, värnplikt är ett svårt ämne och varje gång jag tror att jag bestämt mej för en åsikt säger nån något smart som får mej att betvivla och fundera igen.

Hur som helst är milin och värnplikt ett intressant ämne och jag har en massa tankar kring det. Jag tycker bl.a. att hela värnplikten och dess utforming borde reformeras om man vill hålla intresset uppe och minska avhoppen (hela 16 % av vinterns rekryter har avbrutit sin tjänstgöring). Jag tror det främst är fråga om att ändra ledarskapet. Militären är en liten nisch i samhället som på något konstigt sätt har lyckats kringgå all form av förändring. Är det inte ganska konstigt att ingen heller kräver att man också i milin skall följa regler och normer sen sedan länge har varit etablerade i samhället i övrigt? Sedan är det ju också många som påstår att det är pojkarna som rycker in som det är "fel" på; att dom är för slappa, att dom utanför milin har för många valmöjligheter och därmed är vana med att välja bort sånt som känns jobbigt och dom inte vill göra, att dom inte är tillräckligt uthålliga både fysikt och mentalt o.s.v. Men jag vet faktiskt inte, klart att det är jobbigt men jag tror faktiskt det långt har att göra med inställningen, den som vill klarar nog milin oberoende fysik. Det som militären borde jobba med är inställningen hos rekryterna. Se till att alla har en positivare syn på tjänstgöringen; led rekryterna med någon modern ledarskapsmetod och se till att anpassa också milin efter det övriga samhället.

Rubriken syftade till doktorsavhandligen jag nämnde i början av men jag märker nu och rubriken är lämplig också med tanke på denna texts längd... :-)